Tankar som snurrar...
Ju mer jag tänker på att jag verkligen befinner mig i USA desto mer fattar jag ingenting. Har inte tänkt så mycket på att man är i ett annat land på andra sidan jordklotet och borta från allt man kallar vardag.
Det har verkligen varit lärorikt på många sätt och man har fått en sådan syn på saker som man aldrig någonsin innan trodde att man skulle få, och man har lärt sig vad och vem som verkligen betyder något.
Tidigare idag klev Matilda innanför mina dörrar här i Santa Barbara och det kan jag inte fatta riktigt. Det känns som igår det var tre månader kvar tills hon skulle komma. Eftersom man inte har hunnit tänka på det och att tiden har gått så snabbt så kommer jag nog inse att hon verklikgen var här till hösten.
Det känns så fruktansvärt skumt för mig att ha folk hemifrån här, det krockar på något sätt eftersom man alltid har varit den personen man har varit hemma där man inte har så mycket erfarenhet. Resan hit ha verkligen ändrat mig som person, ibland känns det som till det sämre, men antar att det är nyttigt.
Det enda jag kan säga om hela denna resa om allt jag har sett och upplevt under dom åtta månader jag har varit här snart så kan jag bara säga; det går inte ta till sig det. Man fattar inte vilken resa det är man gör och det är synd att man inte kan ta till sig det i stunden utan att man måste tänka tillbaka på allt man har gjort om flera år, OM jag nu någonsin kommer förstå.
Rädslan har verkligen kommit över mig att jag kanske inte längre kommer passa in i den miljön jag kommer ifrån när detta är över, jag kanske inte passar ihop men mina gamla vänner. Men det finns inte å mycket att göra egentligen att göra det bästa utav det och går det så går det. Alla förändras, det är bara en tidsfråga.
God natt på er!
/Tina
Hej Tina!
Det var ett tag sedan jag läste din blogg. Vill bara ge dig stöd i dina tankar om vart man hör hemma och var man passar in. För de allra flesta är det nog så att nya intryck och erfarenheter verkligen förändrar ens inre väsen och man utvecklar nya egenskaper, värderingar och attityder. Jag tror det är ofrånkomligt och fullt naturligt - och det innebär att man faktiskt kan glida ifrån sina gamla vänner - som inte själva utvecklats i samma riktning (eller inte utvecklats alls...). Ta det för vad det är och sök i stället nya utmaningar. Utveckling är för det mesta av godo och ger nödvändiga erfarenheter - som man kanske inte alltid förstår nyttan av direkt. Så - keep on going and smiling. // Anders
hjärtat!! allt ordnar sig:)
Ja Tina, känner igen dina tankar....inte alltid lätt, ibland rentav smärtsamt. Den inre resan - var för mej under mina år med Indonesien - mest utvecklande, men shit var ensam man stundtals var med alla sina tankar.
Två världar där man själv var den enda länken.
Det kommer förmodligen att bli lite lurigt att komma hem igen.....folk förväntar sej att man är som vanligt och det är man ju på utsidan!! medan innuti har så mycket lagts till som inte går spårlöst förbi. Du har förmodligen vuxit massor medans det kanske stått lite mer stilla hemma i Kinna. Kanske något lättare för Hannes tror jag....Stockholm är trots allt väldigt stort och här far många ungdomar frekvent på diverse utflykter, så det finns ganska många här att älta saker tillsammans med! Men Hannes resa har ju inte heller varit direkt lätt som du vet...smällen i höstas stukade hans tillit till mycket och lämnade en besk eftersmak som han fått jobba med....tur att han hittade konsten!!
Men ni alla därborta - har ju varandra även efter det att ni kommit hem (om än på olika adresser)....när ni sedan ses blir det förmodligen aldrig samma sak igen, men era gemensamma upplevelser kommer ni alltid att kunna dela och minnas ihop....med skratt eller gråt!
HA de nu BÄST sista veckorna och njut av livet. Hälsa Filip.
Stora KRAMEN// Annika
