Idag har jag nästan bara legat i soffan och kollat på film. Har haft en äcklig hosta och ont i bröstet eller revbenen eller vad det nu kan vara. Läste att det kan vara en nerv som sitter i kläm, men det gör hemskt ont när jag hostar så jag vet inte. Mamma tyckte att jag ska ringa till vårdcentralen imorgon och se om det är något som borde kollas upp, borde antagligen göra det, men det brukar ju gå över av sig själv. Vi får se.
Lite senare kommer Malin och Carro hit. Får passa på att träffas alla tre när Carro ändå är hemma och Malin kan klämma in det mellan sina repetitioner till teatern.
Hotellet hade öppet igår och jag är väldigt glad att jag inte gick dit. Simon och hans kompis som kallas för Truvesson kom hit en stund innan. Vi lyssnade på lite halvkass musik och Simon slängde ur sig onödigt dumma kommentarer som han kan göra ibland. Det var skönt när de gick en stund senare.

Snart börjar skolan igen. Känns nästan som i ett annat liv. De senaste veckorna, om det ens är veckor, dagar(?), har varit underbara, har gjort så mycket roligt och träffat underbara människor. Det kanske är de senaste veckorna, dagarna som har varit som i ett annat liv? Jag kanske vaknar upp imorgon och inser att det är januari, kallt, snö och att det är precis som det har varit de senaste två åren. Grått. Tråkigt. Meningslöst. Melankoliskt. Deprimerande. Inga drömmar. Inga planer. Ingen dragning till något eller någon.
Nu känns det ganska bra. Det härliga med att komma till Stockholm var människorna som frågade vad jag ville göra med mitt liv. Där fick jag höra vad jag var duktig på och vad jag borde fortsätta med. Visste inte riktigt vad jag skulle svara egentligen på frågan om vad jag skulle göra med mitt liv för hade aldrig riktigt fått den frågan innan på ett sätt som gjort att jag faktiskt börjat fundera på vad jag vill göra. Att höra att jag var duktigt på något som inte har med golf att göra vad så himla upplyftande. 
Kinna har gjort mig så fruktansvärt hemmablind att jag glömt bort att ta för mig. Annika sa något som var så himla sant. I Kinna skvallrar man bara om andra. Har man inte träffats på ett tag så leder samtalet alltid till "Hon har ju gift sig nu och har barn" eller "Jag fattar inte att de vill flytta till Torestorp, men det är väl deras val." Folk har liksom inget annat att prata om och alla vet allt om alla. Samma sak år ut och år in. Det är som att alla går hemmablinda i en bubbla. Den som säger att det är skönt att bo en småstad är cerebral pares.
Man blir skadad av att bo i en småstad! Det är nu jag kan säga att det inte har varit något fel på mig när rastlösheten fått mig att vilja krypa ut ur min kropp. Det är småstaden det har varit fel på och de hemmablinda människorna.