Igår kom min kära bror med två semlor som jag glatt smällde i mig på två röda. Han är snäll ibland, den där Tim.
Idag var jag i skolan och det var väldigt tröttsamt. Databaskonstruktion är nog inte det roligaste ämnet vi har känner jag. Men om jag känner tiden rätt så kommer denna kursen också vara över så småningom.
Efter någon vecka av Avatar - the Last Airbender är jag nu klar med alla avsnitt och jag måste säga att jag gillade det jättemycket och kommer sakna att plöja några avsnitt om dagen.

Nu är klockan lite efter sju på kvällen och jag vet att jag inte vill vara hemma i lägenheten nu. Det hade varit kul att hitta på något. Kommer kanske ta en promenad till mamma och pappa i snöstormen. När det kryper i krroppen såhär kan jag nog göra ganska mycket dumma saker, det är mitt Avatar State.
Jag minns en gång när jag var 15 och hade åkt till mormor och morfar i Hammerdal på semester. Min bästa kompis hade följt med dit och vi bodde i Bryggstugan. En dag när vi hade satt blommor på min gammelmormors grav berättade min mormor om en otäck bilolycka där två ungdomar hade dött, de var nog 18 båda två, och hon visade mig deras grav. Jag tyckte det var så sorligt att de låg där och jag ville inte lämna dem ensamma där.
Klockan var kanske halv fem på morgonen och jag kunde inte sova. När jag låg där i sängen och lyssnade på andetagen från mina föräldrar och min kompis, började det krypa i kroppen.
Jag gick ut och tog mormors cykel och cyklade bort till kyrkogården och gick till de två ungdomarnas grav och satt där ett tag. Jag minns inte vad de hette, men jag minns att det stod "Tillsammans för evigt" på deras gravsten.
Jag vet inte varför, men jag blev ledsen över deras död men också berörd av deras kärlek. Trots att jag aldrig har sett dem eller ens vet vem de var, så tänker jag ofta på dem och den gången jag satt i den tidiga morgonsolen på en kyrkogård klockan fem på morgonen och gjorde dem sällskap.